Allt är så tomt och tyst

Vet inte hur det här ska gå, ju längre tiden går ju mer börjar jag förstå att det är sant att ni Josefine och Smulan har lämnat mig. Men innerst inne så vill jag spola tillbaka tiden ett antal månader då både min älskade vän Jossan sitter på msn och pratar med mig om allt möjligt, hur dagen har varit och hur mycket hon älskade skolan och massa mera, och min älskade Smulan ligger bredvid mig i sängen och sover så söt. Nu ligger hon inte längre där =( När jag försöker blunda och se hur jag vill att det ska se ut så blir allt svart. Allt allt gör så ont så ont. Ni finns alltid i mitt hjärta.