Det gör verkligen så himmla ont

Nu har vi gått in i mars månad, det gör så ont i mig att veta nu att min älskade vän Josefine inte kommer se världen något mera =( bara gråter och gråter...vaknade imorse av att jag bara grät och grät efter längtan och saknaden. Det går inte att förstå, jag ser bara mörker och mörker. Josefine ville att jag skulle vara glad hon tyckte inte om att jag inte mådde bra. Fy vad hemskt att tiden bara går och går, man hinner inte med. Hur jag än vill spola tillbaka tiden så går det inte. Ska jag behöva stanna upp för att ens tänka tanken?? Lever i ett moln full av massa sorg och annat. Du va en så underbar, fin glad och trevlig tjej min älskade vän. När jag tittar på kort på dig blir jag sååå himla ledsen, förstörd och får panik. Det som en gång fanns, de som var något mellan oss de finns inte längre, eller det kanske de gör men inte på samma sätt. Det är så overkligt alltihopa min hjärna hänger inte med, den går på spar låga har gjort det i många månader. Varför varför skulle detta hända just dig min Älsakde vän????? Kommer jag någonsin få svar? Kommer jag få gå ovetande resten av livet? Det är för mig en gåta. Tårarna rinner ner för mina kinder hela tiden, även om det inte syns så finns dom där. Mina ögonstenar Jossan och Smulan älskar er och saknar er så mycket.