Kan inte fatta att det är sant, har nu gått 4 månader av obeskrivlig sorg och saknad

Desto längre saknaden och sorgen går efter min älskade vän, desto svårare är det. Men visst man kan tycka att vad då när tiden går allt mer längre bort så ska det bli lättare, jo det är ju så vi funkar. Men nej inte jag, för mig blir det allt svårare och svårare att handskas med sorgen. Kan absolut inte fatta att det nu har gått hela 4 månader sen Smulan lämnade mig, 4 hemska fruktansvärda månader. Ni får tycka vad ni vill om detta, men Smulan va som mitt barn hon va den jag tog hand om i vått och torrt hela hela tiden i 2 års tid, det va för henne jag levde och kämpade på trotts allt. För henne kunde jag inte lämna, hon va tvungen att tas om hand, Smulan skulle ha mat bli ompysslad och massa mer. Hon älskade att vara ute på sommaren det va bland det bästa hon visste, Smulan var då under sommaren omöjlig att kunna få in. Nej nej minsan hon skulle inte in, hon va då som tjuren ferdinand hon skulle sitta under sin kork ek och lukta på dom fina blommorna, eller så tyckte hon om att rulla sig i nån jord hög, eller när gräset va nyklippt så skulle hon rulla sig där. Sen så sa hon till mig: Titta nu matte visst är jag fin?? Och några gånger rullade hon sig i nån ler pöl eller nåt men då va hon inte speciellt fin, fast det tyckte förståss Smulan själv. Älskade hjärtat mitt....saknaden kommer inte försvinna. Du fanns alltid här hemma varje dag och lyste upp min dag, jag hade någon att ta hand om varje dag. Men nu har jag inte det, något fattas mig. Kommer alltid fattas. Mitt hjärta brinner mer och mer för varje dag av sorg och oendlig saknad.